efterord – seismografen søndergaards meningsbärande teckensallad

 

Nature is a language, can’t you read?

The Smiths – ”Ask”

När blir något till betydelse; när får det mening; när övergår form till att bli innehåll? När föreliggande bok utkom i Danmark (Arena, 2009) kallade vissa litterater den för ”årets smalaste bok” på grund av den stora andelen ”teckensallad” och alla de till synes obegripliga bokstavskombinationerna. Men Søndergaard själv anser att den samtidigt var årets ”bredaste”, eftersom den i sina obegripliga stycken i själva verket är oerhört tillgänglig. ”Det är bara att läsa”, säger han. Det är den av hans böcker som han själv, av flera orsaker, kallar ”mest radikal och mest mig”.

Boken kan ses som ett exempel på en skrift där författaren tillåtit sig att gå hela vägen. Var och för vem den får betydelse är upp till läsaren själv. ”Den skulle kunna ha försetts med en mängd förklarande noter”, säger Søndergaard. ”Jag skulle också bara kunna fortsätta skriva på det här ’tröskelspråket’, men det skulle inte ’ge mening’”, som det heter på danska. Något har betydelse även innan betydelsen är ”uttydd”, menar han. Det finns alltså en tröskel mellan när något har betydelse och innan det blir medveten betydelse för ett mänskligt, upplevande subjekt. Exempelvis föregås satsen ”Jag är hungrig” av ett flertal processer. Det hela startar flera timmar tidigare: Cellerna har förbrukat sockret; nervsignaler skickas till hjärnan; signalerna tolkas och blir sedan en medveten tanke, och sista steget är att orden uttrycks. Ett spädbarn kanske bara hade skrikit eller gråtit, men även i det ordlösa barnskriket ligger samma mening: Jag är hungrig! Ideligen sker alltså en mängd överskridanden av betydelsetrösklar på olika nivåer, även inuti människokroppen.

Vår omvärld är mättad av information, men det mesta uppfattar vi som obegripligt brus, eftersom människans perceptionsförmåga är kraftigt begränsad. Eller snarare: vi uppfattar det inte alls. En populär missuppfattning är att vi bara använder en bråkdel av vår hjärnas kapacitet. Det är snarare så att hjärnan, liksom alla andra organ, behöver återhämta sig och att vi därför inte ständigt kan använda hela hjärnans kapacitet. Forskning visar att drömmar är ett sätt för hjärnan att återhämta sig och filtrera viktig information från oviktig – ett tillstånd då hjärnan samtidigt både vilar och utvecklas. Det är dock sant att vi bara medvetandegör en bråkdel
av våra sinnesintryck. De mänskliga sinnenas begränsning kan också illustreras med hjälp av exempelvis ultraviolett ljus eller ljud så lågfrekventa att våra sinnen inte förmår uppfatta dem. Visserligen har det nyligen visat sig att individer som fått en konstgjord plastlins inopererad i ögat faktiskt kan uppfatta ultraviolett ljus. Våra synceller förmår alltså uppfatta det, men det filtreras bort av ögats lins eftersom ultraviolett strålning kan orsaka DNA-skador i cellerna.

Det finns också ett genetiskt brus i vårt genom, som faktiskt är rent livsavgörande. Informationen i detta så kallade icke-kodade DNA, eller junk-DNA, kan forskarna i nuläget bara tyda delar av. Det sägs också att omkring hälften av människans genuppsättning är densamma som hos en ek!

Søndergaards syster gjorde hela bokprojektet möjligt i och med att hon, under tiden då boken skrevs, jobbade på ett laboratorium för DNA-analyser. Systern tog ett blodprov av författaren, vilket sedan analyserades med hjälp av så kallad DNA-sekvensering: den process som används för att med biokemiska metoder bestämma ordningen av kvävebaserna (nukleotiderna) adenin, guanin, cytosin och tymin i DNA. Förkortningarna som används av genetiker världen över för att inordna dessa nukleotider är alltså deras begynnelsebokstäver: a, g, c och t. De bokstavssträngar som Søndergaards DNA visade sig bestå av använde han sedan som ”brus” i diktsamlingen, vid sidan av det ”brus” som består av ”teckensallad”. Den

här boken är alltså till vissa delar, rent konkret, skriven med blod. De skenbart menings- och betydelselösa bokstavssträngarna utgör alltså inget mindre än ett genetiskt fingeravtryck; ett slags självporträtt av författaren. I och med denna åderlåtning leker Søndergaard med den romantiska föreställningen om poeten som utsätter sig för prov eller smärta. Han går här över en gräns, en tröskel; den språkliga tröskeln för mening och förståelse.

Den DNA-sekvens från Søndergaards blod som isolerades och analyserades är själva ”arkitektritningen” för den opioidreceptor som heter mu1. Det är den receptor som opioider binder till och således den som svarar på kroppens egna opiater (till exempel endorfiner). Det är också den som stimuleras vid intag av exempelvis morfin och amfetamin. Receptor mu1 är alltså en del i det system som styr våra känslor och beteenden rörande till exempel drift, lust, aggression och smärta. Nukleotidernas ordning i DNA-sekvensen i boken är också densamma för alla människor. ”Möjligen har ett c och ett g bytt plats någonstans i din kod, jämfört med min”, säger Søndergaard ”men i övrigt är vi alltså närmast identiska”.

DNA är förstås tätt knutet till identitet, något vi känns igen på, ett kodsystem för vilka vi är. Det är som en låst ytterdörr (eller ett bokomslag) på vilken vårt namn står skrivet. Även ”portkoden” till denna bok – dess titel – är en bokstavskombination som vid första anblicken kan uppfattas som slumpartat nonsens, men som i själva verket är starkt knuten till författarens identitet. Både den danska och den svenska titeln är nämligen anagram på bokstäverna m, o, r, t, e, n, s, ö/ø, n, d, e, r, g, a, a, r och d. Bokstäverna – språkets byggstenar – har använts just som nukleotider för att skapa en ny ordning, en ny organism. Boken som sådan skulle alltså kunna betraktas som en både skriftlig och språklig åderlåtning. Inom översättningsteori pratar man om ”rewriting” som alternativ till den mer innehållsöverförande ”översättningen”, och arbetet med denna samling får man nog kalla en ordentlig ”omskrivning” av originalet. Detta trots att det egentligen rör sig om relativt lite text skriven på källspråket. Men även ”teckensalladen” har delvis bearbetats i

denna svenska version, just för att ta fasta på skapandet av en ”ny organism”. Och att översätta titeln ”Må svart pojke dö ren” (direkt översatt) till ”Genernas drömda rot” skulle kunna liknas
vid de många usla översättningarna av amerikanska filmtitlar. Men genom att leka lite med en anagramgenerator på internet och sedan kasta om och kombinera bokstäverna på nya sätt framträdde till slut denna svenska titel. Och visst behandlar Søndergaard här roten till det allmänmänskliga, och visst är genetiken central, och nog får man erkänna att författarens ”flow- språk” ligger väldigt nära ett drömspråk. Vill man anlägga ett religionshistoriskt perspektiv så måste här nämnas att termen ”rot” för gnostikerna var av stor betydelse. Att ha en rot betydde nämligen för dem att man hade fått insikt om sin egen identitet som andligt väsen; att man

med andra ord hade kontakt med himlen. Med ett modernt gnostiskt språkbruk skulle man alltså kunna säga att om man var ”rotlös” så var man ”bara kodade gener”. Men nu när vi genom genetiken får alltmer klarhet kring det mänskliga genomet skulle man kunna se det som att den gnostiska dikotomin mellan ande och materia mer och mer löses upp. I Johannesevangeliet står det ”I begynnelsen var ordet”, vilket måste ses som en grov förenkling då ”logos” har översatts till ”ordet”. Logos kan nämligen betyda exempelvis yttrande, diskurs, instruktion, lära, redogörelse, skäl, motiv eller gudomlig uppenbarelse. Det behöver alltså inte vara de lexikaliska delarna av ”ordet” som avses, utan kanske snarare förståelsen mellan två väsen, två världar, som ryms i ”logos”. I begynnelsen var snarare informationen, inte koden.

”Jag är den otydliga gränsen mellan kaos och ordning”, skriver Søndergaard i dikten ”Solfanger” från samlingen Ild og tal (Borgen, 1994). Jaget och medvetandet som tröskel; som ett tunt membran. Bruset upphör där man kan förnimma mönster och ordning och vise versa. Den glidande gränsen gestaltas här exempelvis genom Søndergaards nybildningar av ord. I den danska utgåvan ville Søndergaard att boken skulle tryckas med grå och svart text för att tydligare särskilja bruset från det mer betydelsebärande, vilket gjort det svårare för den danska läsaren att stå och vackla just där: på gränsen, på tröskeln och låta sig falla över lite

åt det ena, lite åt det andra hållet. I denna svenska utgåva har vi dock velat underlätta detta gränsöverskridande för läsaren. Att inte göra gränsen för tydlig överensstämmer också med biologin i den bemärkelsen att junk-DNA ju är kodat med precis samma beståndsdelar (nukleotider) som de kodade delarna. Søndergaard förklarar att till exempel nybildningar av ord och ljudliga glidningar sker av sig självt när han försöker säga allt, nu! När han vill uttrycka de ord som rymmer allt och pressa in så mycket mening som möjligt i orden, vilket var en av hans ambitioner med boken.

För att just den här boken skulle kunna bli till har ett flertal förutsättningar samverkat: Søndergaards syster var som redan nämnts en avgörande startpunkt. En annan Klaus Høecks diktsamling Projekt Perseus (1977) som Søndergaard i sin ungdom hittade av en slump på ett bibliotek i Odense. Han slöt ögonen och sträckte ut armen och råkade få tag i en diktsamling. Exempelvis fann Søndergaard där en hel rad bestående av endast ”f”. Hos Høeck fanns ett system som genererade ett brus eller en rest av språk, vilket sedan användes i dikterna. Søndergaard visste inte då att dikter kunde se ut så. Men att de faktiskt kunde det påmindes han om när han långt senare stötte på Lars Mikael Raattamaas dikt “Al-Jazeera” (tryckt i samlingen Politiskt våld, OEI-Editör (2003), men tidigare publicerad i tidskriften OEI). Teckenbruset i den dikten gör att den är omöjlig att ”läsa” i konventionell mening. Den måste ses – ögonen kan bara följa tecken på raderna och stundtals uppfatta lösryckta ord. Det meningslösa får en kulturell kontext, där vi inte kan förstå varandra kulturellt. Raattamaas dikt trycktes strax efter terrorattacken den 11 september 2001 och på den tiden sändes Al-Jazeera enbart på arabiska, så icke arabisktalande förstod ingenting. ”Raattamaas dikt är också högerställd och således även i den meningen skriven på arabiska”, säger Søndergaard.

En annan av källorna till att Må sort dreng dø ren skrevs är att Søndergaard en gång råkade öppna ett dokument på sin dator i fel program. Första sidan i den bok du nu håller i din hand

är en översatt kopia av hur den dikt såg ut som han hade skrivit, men inte trodde att han hade skrivit, och kanske egentligen inte heller har skrivit. Koderna till den ursprungliga dikten finns fortfarande i den ”teckensallad” som uppstod. Och däri finns uppenbara relationer till DNA. ”Det finns något förunderligt i att jag, att du, att denna kolbaserade livsform kan utvecklas till björnbärssnår eller en blåval eller Johann Sebastian Bach eller en agave”, säger Søndergaard.

Med sitt genom-genererande diktande skriver sig också Søndergaard in i en tradition. En som har arbetat med just DNA, men på snarast det motsatta sättet, är den kanadensiske konceptpoeten och litteraturprofessorn Christian Bök (f. 1966). År 2002 belönades Bök med det prestigefyllda Griffin Poetry Prize för sin diktsamling Eunonia, som trots konceptdiktningen faktiskt blev en bestseller både i Kanada och Storbritannien. Bök har senare jobbat med att försöka skapa en dikt som kan översättas till DNA-koder och sedan få dessa koder inplanterade i en viss bakterie som heter Deinococcus radiodurans. Det speciella med denna bakterie är

att den är känd som världens mest livsdugliga. Den klarar av extrem torka, extrem brist på näringsämnen och strålningsdoser upp till tusen gånger högre än vad en människa klarar. På så vis vill Bök ge sin dikt möjlighet att överleva allt – kärnvapenkrig, miljökatastrofer, ja, överleva mänskligheten – i flera miljoner år.

Den typ av konceptdiktning som bygger på redan existerande element eller enheter kan spåras tillbaka till 1910–20-talen och är besläktade med till exempel konstnären Marcel Duchamps ”ready mades” och den franska OULIPO-gruppen som består av både poeter och matematiker i samverkan. Den amerikanske poeten och litteraturforskaren Kenneth Goldsmith (f. 1961) talar om ett slags ”uncreative writing” där författaren inte är det skapande geniet utan en samlare av text och språk som vederbörande sedan presenterar på ett nytt sätt. Därmed får författaren mer en programmerares funktion än en traditionell författares. Litteratur skapad på detta sätt väcker, enligt Goldsmith, känslor hos läsaren snarare genom själva skapandeprocessen än

genom författarintentionerna. Det av författaren skapade blir alltså närmast en maskin som i sig producerar den text som läsaren konfronteras med. Det är konceptet eller systemet eller de bakomliggande idéerna som skapar den estetiska upplevelsen hos läsaren. Författaren bygger bara maskinen. I detta sammanhang kan det också vara lämpligt att påminna om den engelske litteraturforskaren och retorikern I. A. Richards (1893–1979) tankar om att en bra bok ska vara ”a machine to think with”. Bök menar att det redan finns så mycket text i världen att han inte vill tillfoga ännu mer text, utan hellre kopierar, återanvänder, extraherar och ”samplar” för att konstruera nya läsupplevelser. På så sätt blir alltså författarauktoriteten starkt ifrågasatt, eller … den måste i alla fall omdefinieras.

Kodat DNA utgör endast cirka 2% av vårt DNA. Hela 98% är alltså ”brus”, men även bruset inrymmer livsviktiga funktioner för organismen. Det är exempelvis där det regleras hur och när proteinet ska tillverkas samt hur DNA packas och packas upp när det läses av eller inte läses av. Här finns också start- och stoppkoder som signalerar att: här upphör den meningsfulla informationen, och här startar den igen. Andra delar av detta icke-kodade brus utgörs av rester av vår genetiska historia och används alltså inte längre. Det hela rör sig således ständigt mellan nonsens och något binärt (ettor och nollor). Om felkodningar uppträder i detta ”nonsens” kan det få fatala konsekvenser, men å andra sidan är de ibland rentav utvecklande för organismen. Felkodningar är på så sätt en form av evolutionsmekanism. Framhållas bör också att det är oerhört energikrävande för cellen, och därmed individen, att bära runt på all denna information. Man måste alltså anta att här finns något väsentligt för organismen, eftersom det egentligen hade varit evolutionärt fördelaktigt att klippa bort allt det oväsentliga. Bruset måste helt enkelt vara viktigt, om inte för individen så i alla fall för evolutionen. Eller som Albert Einstein lär ha sagt: “Nature is as complex as it need to be … and no more”.

Søndergaard säger sig också ha ett närmast pinsamt språk inom sig; en röst eller text som han kan välja att använda sig av i skrivprocessen; ett slags ”grundspråk” som han för första gången vågat använda i sitt skrivande vid tillkomsten av föreliggande diktsamling. Han vill inte kalla det automatisk skrift, utan hävdar att det mera handlar om en form av ”avskrift”. Boken började skrivas vid den italienska vulkanön Stromboli – en vulkan i ständigt utbrott som förr i tiden användes som fyr. Skrivandet startade som ett försök att använda ”avskriftstekniken” av detta inre språk i en miljö där jordens inre ständigt blöder ut ur jordskorpan. Det ”grundspråk” eller ”underspråk” Søndergaard använt sig av är också av eruptiv karaktär: vid ett tillfälle var boken över 100 sidor lång. Denna textmassa har alltså sedan bearbetats kraftigt och resulterat i de knappt 20 sidorna text som återfinns här, och då består ungefär halva boken ändå av brus. Ytterligare en av förutsättningarna för boken är alltså detta ”underspråk”, som Søndergaard också delvis har utnyttjat i Hjertets abe sparkar sig fri (CD utgiven på Geiger Records, 2007) och som man även kan se spår av i avdelningarna ”Dagblogg” och ”Nattblogg” i Ett steg i rätt riktning (Rámus, 2012).

I vanliga fall, menar Søndergaard, står dikter som något avgränsat och vertikal; något som, så att säga, står på två ben. De är färdiga och utmejslade. Alla utkast och försök är bortskalade. Denna bok är en mycket mer horisontal skrift (vilket också gestaltas i sättningen och bokens låga format) som tillåter bruset; tillåter sig att upprepa sig och svämma ut över språkets begränsningar. Det ska också tilläggas att de enskilda dikterna, rent grafiskt, till stor utsträckning inleds och avslutas med korta versrader, vilket ger de flesta dikterna en pilform som ska gestalta hastighet och riktning. Det kan vara ett jaktflygplans nos eller en jetmotors heta låga. Denna kraftfulla och kompromisslösa riktning harmonierar med det sätt varpå ”underspråket” verkar. Det vill säga allt, nu, genast!

Søndergaard säger sig känna en viss förlägenhet över den där flow-skriften: ”Får man verkligen göra så? Den är nästan som de galnas pladder, något sjukligt, tungotal kanske.” Hur som helst beskriver han det själv som ”motsatsen till skrivkramp”. Han säger sig kunna välja vilket språk han använder och i hans övriga diktsamlingar tar oftast de enskilda dikterna utgångspunkt i en observation någonstans i världen. Men det andra språket används på ett annat sätt.

Man kommer inte undan att det ligger något religiöst i att försöka närma sig det allmänmänskliga och villkoren för existensen som sådan. Men Søndergaard säger sig bara tro på ”genernas blinda vilja” och tillägger att ”till och med blindhet är för mycket sagt. Snarare kretsar tron kring världens att-het”. Men han menar också att om man går tillräckligt djupt in i sig själv så kommer man åt något allmänmänskligt – vare sig det är privat upplevt stoff eller rent genetiskt. Även på den punkten blandar sig alltså text och liv, och om det nu är så att ungefär hälften av det mänskliga genomet är det samma som hos en ek, så är det inte bara allmän- mänskligt, utan det handlar om liv i ett mycket större perspektiv. Vid celldelning är evolutionen som ett vatten som rinner dit det kan, dit det är lättast. Vi går omkring här på jorden som behållare för flera miljoner år gammalt DNA som bara fortsätter att reproducera sig utan något egentligt synbart mål.

Att bjuda in bruset i texten på det sätt som Sondergaard gör beskriver han som ett försök att vara öppen för betydelse. Vissa afrikanska stammar, berättar Søndergaard, använder i sina ritualer trummor med skramlande kapsyler på, eller annat som skapar oljud eller brus, för de hävdar att gudarna bor i bruset, i det okalkylerade. Relationen mellan brus och ordning har också varit central sedan tusentals år och inom alla världens religioner. Enligt David Lewis-Williams, professor emeritus i Kognitiv arkeologi, användes redan i mänsklighetens första trevande kulturella uttryck – hos stenåldersmänniskorna – hallucinogena växter eller kroppsliga tekniker för att uppnå det som vi kallar alternativa medvetandetillstånd. Många av de grottmålningar som upptäckts runtom i världen lär visa tecken på att ha tillkommit under påverkan av just dessa hallucinogena möten med bruset. Hos de antika gnostikerna användes just termen gnosis för den intuitiva kunskap som de menade fanns i den andliga världen, i vilken man kunde få uppleva så stora ting att språket inte räckte till för att återberätta dem. I alla tider och religioner har detta varit något av ett dilemma: att extasens upplevelser inte kan kläs i språk men ändå längtar efter att bli uttryckta. Bruset har något att berättar för oss, om än med ett obegripligt språk.

Livet kontra döden; språket kontra det ordlösa; det meningsbärande kontra det meningslösa; texten kontra bruset, och de ständiga försöken att balansera på gränsen mellan dessa. Hela Genernas drömda rot kan ses som en undersökning av vad som sker på tröskeln … och bortom den! Det bör alltså nu ha framgått att denna bok på många sätt är ett försök att närma sig det romantiska och det organiska fältet genom att se språket som något levande, som en del av blommorna och gräset. Søndergaard påminner om att Inger Christensen, i essän ”I begyndelsen var kødet” (ur Del af labyrinten, 1982) uttrycker det ungefär såhär: Naturen blir medveten om sig själv genom människan, och språket är en direkt förlängning av naturen.

Man skulle kunna se det mänskliga medvetandet som ett fel; ett misstag som evolutionen begått, vilket Søndergaard också skriver i avdelningen ”Nattblogg” i Ett steg i rätt riktning. Vårt medvetande ska inte ses som något ”högre”, men där finns ändå en tröskel att passera för att komma in till medvetenheten. Det är också detta medvetande som skiljer oss från djuren, och då särskilt medvetenheten om vår egen individuella med all säkerhet stundande död. ”Djuren har inte gått i medvetandets fälla”, säger Søndergaard. Hela denna samling är alltså ett försök att, med hjälp av språket, närma sig och överskrida även denna tröskel. Genom att blanda språket med bruset försöker Søndergaard svara på frågan var vi egentligen kommer ifrån och varför något överhuvudtaget existerar. Han säger sig se något vackert i att det bara är en slump att det står ”att” på flera platser inuti de analyserade DNA-sekvenserna. ”Att – det är ju mitt grundord”, fortsätter han. ”Varför sätter vi människor oss inte bara ned och säger ’att’?” I ”att” finns en förundringens barnsliga naivitet. Bara att det finns ett medvetande som tittar upp mot stjärnorna och förundras – det kan man verkligen förundras över. Att-heten är knuten till medvetenheten om döden, vilket är ett grundvillkor för oss människor. För är man medveten om att något är här; att något överhuvudtaget existerar så är man också medveten om att man ska dö. Varför är jag och mitt medvetande här istället för att inte vara här? Att kunna tänka på vårt eget upphörande och utöver det. ”Att tidtabellen fortsätter ha en mening, en funktion att fylla, en betydelse, även efter att jag är död”, säger Søndergaard och fortsätter: ”Någon annan kommer vilja ta tåget … eller skriva dikter, eller översätta dem, eller klättra i berg. Att-heten kommer fortsätta … Detta är orsaken till att det överhuvudtaget finns konst”. Att vi kan tänka oss över tröskeln; att våra hjärnor kan tänka utöver vår kropps upphörande. Kroppen är ändlig, men medvetenheten om kroppens ändlighet är oändlig, och därför börjar vi känna rädsla och ångest; vi börjar ställa frågor som inte har några svar, skapa konst och skriva böcker. Det här kan ses som våra mänskliga, och kanske tafatta, försök att göra något i ett samhälle som idag ter sig fullkomligt kaotiskt och oöverskådligt för oss som enskilda individer.

Även de engelska orden ”act” och ”attac” – att handla och attackera – dyker upp här och var i gensekvenserna, vilket ger en aggressiv ton som inte finns i andra av Søndergaards texter. När han är nere i flow-språket eller ”tröskelspråket” infinner sig en aggression som han själv tror grundar sig i språkets egna inneboende aggression. Det liknar evolutionens och växtlighetens närmast skrämmande kraft och riktning. Björnbärssnår vill bara en enda sak: växa – kraftfullt, oresonligt och huvudlöst. Det är samma sak med cancern, men där har vi ett vansinne så huvudlöst att cancern själv utrotar den organism den livnär sig på.

Vi har ett språk att förstå saker igenom, men språk kan vara så mycket mer. Vi tillskriver föremål, fenomen och händelser mening för att vi inte står ut med att de skulle kunna vara meningslösa. Kanske skapar vi oss en tro för att vi inte står ut med att livet som sådant saknar mening. Vi kan inte se en skriven text utan att försöka göra den begriplig. Det är en desperat akt; en desperat handling. Ja, det är en handling att ge något betydelse. Men har någonting överhuvudtaget betydelse innan någon tillskriver det betydelse? Är det rent av vi som bär med oss betydelsen och applicerar den på något fullkomligt meningslöst? Skulle man rentav kunna läsa ut namnen på Søndergaards barn, vänner och andra dolda budskap ur teckensalladen i föreliggande bok, bara man valde att läsa med ett visst raster för ögonen? Säkerligen!

 

Jonas Rasmussen

 

 

Efterordet är en associativ bearbetning av ett samtal mellan översättaren och författaren på Rytterskolen på Brønshøj torg i Köpenhamn den 20 april 2013.

Stort tack till Frida Ahlfors, Elisabeth Friis, Stefan Larsson och Martin Lundblad för kommentarer och kompletterande fakta till efterordet.